På det hela taget verkar det inte finnas mycket ljus i Jens liv. Jens är extremt tydlig på den punkten. I bildtexten ovan förtydligar han, så att alla ska förstå, medan han tittar bort i fjärran, en sån där blick som bara män som sett för mycket kan ha:
”Jag har samma ansikte jämt. Jag skriver om den undre världen, då kan man inte le”.
Ett djärvt påstående, och inte bara det. En djärv lögn. Ja, jag säger det: Jens Lapidus ljuger. Och jag vet, Lapidus är advokat. Här krävs alltså korrekt juridiskt förfarande. Efter den lagda anklagelsen, låt oss därför ta en titt på bevismaterialen:
Bevis 1: Den gången Jens Lapidus log på den tyska fansajten ”schwedenkrimi.de”. Här kanske Jens känner sig nödgad att använda det välanvända försvaret ”en gång är ingen gång”. Det har han inget för.
Bevis 2: Den gången Jens Lapidus log när han var på Svenska Ambassaden i Washington och snackade. Vid det här laget tänker jag mig att Jens svettas i sin oklanderliga, skräddarsydda kostym. Men jag vet också att han är en luttrad försvare. Även om der ser pyrt ut lägger Jens antagligen nu fram det tunga motargumentet att båda bilder ovan porträtterar s.k ”falska leenden”. På insidan är det fortfarande svart som i den undre världens mörkaste vrår, menar han kanske. Tillåt mig fnysa.
Bevis 3: Den gången Jens Lapidus var på invigning på Kålmårdens Linbana och var så taggad att han hade med sig en kamera och var sådär pojkaktigt glad över allt kul han skulle få ha att han inte bara kunde sluta småle. Vid det här laget har Jens brutit ihop på försvarbänken. Han gråter. Inser att loppet är kört. Då sätter jag in dödsstöten. Bara för att jag kan.
Bevis 4. Den gången Jens smilade charmigt på omslaget av Café. Jag slänger tidningen framför Jens. Skrattar. High fivear domaren. Går ut. Total seger.
Frågan alla ställer sig i dammet av denna rättsliga ödeläggelse är: varför ljuger Jens, när han bevisligen är den författare som ler mest mot kameror av alla i hela Sverige. Kanske vill han verka tuff? Kanske är det så han känner sig, när ingen ser? Kanske hade han en riktigt dålig dag?
Ingen vet. Men en sak är säker. Med ett sånt svärmorsdrömsleende behöver ingen fejka några sura miner. Keep on smiling, Jens!