Det är väldigt viktigt att låtsas att detta inte är fascism
För vi vet ju. Vi har sett bilderna. Vi minns. Sverigedemokraterna var killarna med fjortonhålskängor och vita skosnören som sparkade ner folk med mörkt hår på din högstadieskola. Nynazisterna med blågul flagga på sin bomberjacka som var det läskigaste som fanns. Vi vet ju att det är samma gäng som sitter i Riksdagen nu, i kostym, skriker babbe, svingar järnrör, öppet säger att de fortfarande inte är nöjda med invandringspolitiken. Inte förrän alla invandrare lämnat landet.
Så varför får vi inte kalla dem fascister?
Karin Pihl på Expressen Ledare är den senaste i en väldigt, väldigt lång rad av borgerliga debattörer som vill förklara. Fascismen i Italien handlade mer om att glorifiera våld än SD gör, får vi veta. De är faktiskt inte ens rasister, säger Pihl. De är nationalpopulister. Om man säger något annat utarmar man ordet fascism.
Hon har rätt. På sitt sätt. Vetenskapen kan inte slå fast något som inte hänt. SD är inte fascister. Än.
Men var är denna sanningsälskande entusiasm när Annie Lööf kallar ett förslag om att begränsa vinster i välfärden för socialism, trots att Sverige är ett av de mest extrema länderna i världen vad gäller vinstuttag ur sjukvården? När man inte blinkar för att kalla Vänsterpartiet för kommunister trots att det de vill på sin höjd är ett Sverige som det var på 80-talet. Då, när det inte handlar om 15% i rakt stöd till sin egen framtida regering, räcker det visst att titta på de röda flaggorna och hammarna och skärorna där, långt inne i garderoben.
Och ändå får vi inte kalla SD för fascister.
Det borgerliga hyckleriet kan lösas på två vis. Antingen sitta på händerna och vänta på att Sverigedemokraterna fullbordat sin uppenbara rörelse från rakade skallar till parlamentarisk makt och med vetenskapliga definitioner alltså kan kallas fascister.
Eller välja anständigheten. Rädda demokratin från att äta upp sig själv.
De så kallade socialisterna och kommunisterna har valt rätt. För borgerligheten verkar det tyvärr gå sämre.