Väldigt annorlunda, vad det verkar.
Det kan verka länge sen nu, men en gång i tiden var det brist på arenor i Stockholm. ”Vi måste ha en ny nationalarena för landslaget!” skrek alla och blängde mot Solna, för Råsundastadion, ja den tog bara 37.000 åskådare och var gammal och skruttig. Ungefär samtidigt satt folk i Johanneshov och muttrade ”Söderarenan, den har inte plats för alla Hammarbyfans! Bara 13.000. Ovärdigt trångt!”.
Stockholm hade helt enkelt inte kapacitet för mer publik. Här kunde man tro att partierna och samhället oroligt skulle skruva på sig, börja skissa på lösningar för att ”hålla publiken hemma” och ”hjälpa fansen på plats, i TV-soffan”. Arenor är ju dyrt, det blir förstås mycket billigare att ge alla en påse chips i månaden än att bygga två nya enorma sportanläggningar.
Men inte. Politiken och näringslivet ställde sig upp och ropade med gemensam röst ”Låt oss bygga inte EN utan TVÅ arenor. Friends ska den heta! Och Tele 2! Låt dem vara toppmoderna och ha så många läktarplatser att de aldrig kommer gå att fylla! Låt oss göra det nu! Publiken kan inte vänta!”.
Som det var sagt, blev det också gjort. Dessutom, helt överraskande, försökte inte en enda person bränna ner någon av anläggningarna, trots att det var väldigt dyrt och enligt många helt onödigt.
Visst kan man undra varför det inte låter likadant när det kommer fler flyktingar än Sverige har ”kapacitet” för just nu? Varför inte politiken och näringslivet ställer sig upp och ropar med gemensam röst: ”Låt oss bygga så mycket hus att både de som bor här och de som kommer får tak över huvudet! Låt oss satsa på lärarutbildningar och ett bättre flyktingmottagande? Låt oss låna pengar för att investera i framtiden, låna för att rädda människors liv!”.
Istället vill man skicka iväg alla dit de kom ifrån. Hjälpa på plats. Bränna ner deras anläggningar.
För mig som mest kan saker om politik har jag svårt att se hur bra prioriteringar detta är. Men, det förstås, jag är ju inte så bra på sport.
Det är säkert helt rimligt.