Recension: OLW – Capricciosachips (LIMITED EDITION)
Jag gillar Neapel. Tanken på Neapel. Många italienälskare är med mig där. Det är något med smutsen. De sönderfallande husen. Den stekande solen. Gamla kvinnor klädda helt i svart, sorgens färg, för deras förstfödde son Lucio blev sprängd i luften förra veckan av Camorran. Tvätten som hänger som smutsgula vimplar över de skumma gränderna. Förorterna som sträcker sig långt upp mot bergen. Och Vesuvius, som tornar där i bakgrunden. Trygg och hotfull.
Och så förstås maten. Neapel. Pizzans hemstad. I grånade koleldade ugnar står Antonio och knådar degar med stora degbakarhänder. Hela hans familj jobbar med. Frugan, Julia, gör tomatsåsen, ett recept som gått i arv över århundradena. Lucio, sonen, tar varje morgon vespan till marknaden för att köpa de bästa råvarorna. Han luktar, klämmer, älskar. Och så lilla Gianni. Dottern. På rutiga dukar serverar hon det napolitanska mästerverk som är pizzan, som varje dag mättar hundratals utsvultna munnar.
Så har det varit. Så kommer det alltid att vara. Så tänker jag, när jag öppnar OLW-påsen. Chips med smak av Capricciosa. Dofter av smutsig sidogata blandat med ljuva kryddor från marknaden blandar sig beskt men ändå eggande. De breda räfflorna påminner mig om de djupa fårorna i Antonios panna. För han har blivit orolig nu. Även om sonen Lucio är en mästare på råvaror har han också börjat umgås mycket med gangsterbossens son – Rocca.
En farlig väg. Farlig, precis som den märkliga blandningen av pepprigt levande tomatsås, bubblande smält ost och tunna skivor av burkchampinjoner som sprider sig över mina smaklökar, när chips efter chips når munnen.
Nej, det är egentligen ingen genuin smak av Neapel. Det måste sägas. Eller. Inte en genuin smak av napolitansk pizza. Det är knappt som från en genuin kvarterspizzeria i Borås. Men den distinkta napolitanska råheten finns ändå där. En robust smakexplosion, precis som bilbomben som sprängde Lucio i luften. Han hade gått för långt. Flugit för nära solen. Rocca tröttnade på sin vän.
Lucio. Han som bara ville baka pizza. Jag tänker på honom, medan jag sköljer ner den syrliga eftersmaken med ett dåligt glas vitt. Och jag tänker på Antonio, hur ska det gå för restaurangen? Han är ju gammal nu. Lucio skulle ta över.
Är generationer av pizzabakande över? Kanske, om inte Antonio kan överbrygga sina gamla föreställningar om världen. För Gianni, hon vill. Hon kan ta över.
BETYG
3 svartklädda tanter av 5.
