Samtidigt, långt, långt ovanför våra huvuden flyger den genom rymden. Mot oss. En 325 meter lång klump av sten, döpt efter en egyptisk domedagsgud. 2029 susar den förbi på ett avstånd som är tio gånger närmare än månen. Sen lämnar den, tar ny sats och åker mot oss igen.
Alla verkar så bombsäkra på att något riktigt dåligt kommer hända. Enligt var och varannan miniexpert i en Facebookfeed nära dig kommer Brexit leda till tredje världskriget. Om inte det kommer Trump garanterat spränga en atombomb. Om inte det kommer Ryssland att invadera Finland. Alla verkar så säkra. Jag fattar inte hur.
En sak som är säkert är att 2036, om 20 år, så är Adophis över oss igen. Och jag vet precis hur stor chans det är att den kommer att träffa jorden. En smäll som om det inträffar kommer att utplåna en landmassa stor som Europa. En smäll större än 64.000 hiroshimabomber. En smäll som skulle påverka hela jordens klimat i tusentals år, försätta hela världen i en oändlig vinter.
Det vet jag. Däremot vet jag ingenting hur det kommer att gå med världen. Hur ska jag kunna veta det? Ingen har någonsin gått ur EU innan. Ingen vet hur Trump skulle vara som president. Ingen vet riktigt vad Putin egentligen vill. Eller vad nästa terroristmål kommer att bli, och vad som händer då. Kanske kommer allt gå fint, kanske kommer det gå mindre bra, kanske blir det lite av både och. Det går helt enkelt inte att veta, och de som säger att de vet, de vet inte heller.
De gillar bara att luta sig mot undergången, för att det känns viktigt och stort.
Och varför inte. Men luta er mot 99942 Apophis i så fall, om ni vill ha undergång. Apophis kommer med 99,9996 procents inte att träffa jorden. Skönt, kanske du säger. Men med andra ord finns det en 0.0004% chans att jorden faktiskt kommer att upphöra att existera om 20 år. Hade du satt en pistol mot ditt huvud och tryckt av om det fanns en 0.0004% chans att du skulle dö?
Precis. Prata om det i 20 år, så ser vi hur det går med resten fram till dess.