Annons

Björn Werner
Forskaren och journalisten Björn Werner skriver om politik för Café.

Annons
 

Mitt liv, ett Seinfeldavsnitt

 

slide_318481_2947015_free

Jag sitter på en efterfest i en lägenhet i Neukölln. Bredvid mig sitter en kille som jag tror är från Stockholm. Han pratar om naturvin och entreprenörskap, så det är en fullt rimlig gissning. Jag kontrar med att vara från Göteborg. Det är en halvsanning. Jag flyttade till Borås när jag var 6 och åkte tillbaka när jag var 19. Men jag gillar att vara från Göteborg när jag är med stockholmare, en märklig känsla av världsvan bonnighet som både jag och stockholmare gillar att spegla oss i, från respektive håll. Så jag är från Göteborg, säger jag.

Annons

– Men varifrån i Göteborg är du?

– Masthugget, vadå då.

– Jag undrar, för jag är också från Göteborg

– …

Man kan tolka mina ”…” som panik och det vore sant. Men jag är samtidigt ganska van. Det här händer ibland. Göteborgare slipar bort sin dialekt och naturaliseras in helt i Stockholm. Jag tror jag vet vad jag håller på med. Men nått har slutat funka.

– Ah, så var gick du i skolan?

– Alltså, jag… flyttade till Borås när jag var sex.

– Så, du är från Borås?

– Nej, eller, ja, eller. Jag är från Göteborg, men uppvuxen i Borås.

Här försöker jag rädda det som räddas kan, i den totala pinsamheten över att ha ljugit om min bakgrund. Så jag skarvar:

– Ja alltså, jag flyttade ju tillbaka när jag var 17.

– Ah, okej. Ja men när man är 17 händer ju mycket. Då är man väldigt mycket med i staden liksom.

– Exakt, så är det ju.

Det känns lite konstigt precis ha ljugit om nått så menlöst om ett år i mitt liv. Varför? Han gillar mig inte mer för att jag är 10% mer Göteborgare. Och det hade kunnat vara bra så, ett konstigt minne i en flod av minnen, inget nån någonsin behöver tänka mer på. Om det inte vore för att min kompis dyker in i samtalet från ingenstans. En jag känt sen jag flyttade till Göteborg.

– Va! 17 år? Så du gick på gymnasiet i Göteborg.

– …

Man kan tolka mina ”…” som desperation och det vore sant. Tyngden av min lögn slår mig som en hammare i huvudet. Hur förklarar jag det här? Han vet att jag inte gick på gymnasiet i Göteborg. Ska jag erkänna. Träda fram inför hela festen och säga ”Okej, jag ljög. Jag var inte 17, jag var 19”. Nej.  Vad skulle det säga om mig som människa. Orimligt. Jag har grävt mig för djupt ner i det hålet redan. Varför ljuger jag om min ålder? Varför försöker jag imponera med göteborgskhet? Allt är så hemskt.

Tankar som flyger igenom mig på en millisekund. Medan de ebbar ut och något beslut har fattats utan min egentliga inrådan hör jag mig själv säga, medan jag samtidigt håller fingrarna för att jag räknat matten rätt:

– Jomen så var det. Jag började skolan ett år tidigare!

Så nu är det så. Jag har på något vis lyckats sprida ut ett löst rykte om att jag började ett år tidigare i skolan. Antar att jag måste hålla fast vid detta för evigt nu. Konstruera en helt ny identitet kring hur det var att gå i en klass där alla var ett år äldre än jag. Kanske hitta på ett trauma jag inte har för att skapa trovärdighet. Ljuga ihop nått om en första flickvän på mellanstadiet som retade mig för att jag var för liten. Hur jobbigt det var när alla kom före i puberteten på högstadiet. Nått sånt.

Jag måste fortsätta ljuga för alltid nu. Det finns ingen annan utväg.

Dela
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar