Björn Werner

Björn Werner

Björn Werner

Aldrig på allvar, alltid på allvar

Det finns inget fåfängare än mansmuskler

För två månader sedan bestämde jag mig för att börja bygga muskler istället för att bli stark. Min slutsats: de som säger att bara kvinnor har ett skevt kroppsideal har uppenbarligen aldrig försökt nöta ut sig på gymmet.

Björn Werner  |  Publicerad 2016-02-25 17:31  |  Lästid: 2 minuter
alexander-skarsgard-tarzan

Något värre har jag nämligen knappt varit med om.

Länge var jag för stolt för det, att träna för utseendet. Vill inte vara fåfäng. Lyfte vikter, som jag sa till mig själv, för att ”bli stark”. Och visst har jag blivit stark. Åtminstone betydligt mindre svag. Men jag tittar fortfarande på mig själv, tittar på Alexander Skarsgård i Tarzan, tittar tillbaka på mig själv igen och blir gruvligt besviken. Alla dessa timmar, månader av mitt liv som jag lagt på att svettas framför skivstången i ett rum fyllt med tatuerade, stönande män jag aldrig trodde jag skulle dela samma rum som  – och det enda resultatet jag fått är att jag nu kan lyfta en fjärdedels Smart Car?

Räknar förstås med att det kommer till stor användning efter att den stora katastrofen gjort om världen till en Mad Max-öken. Men även då räcker det nog faktiskt med att kunna lyfta en ansenlig del av en bil. Det tror jag faktiskt.

Men nu är det 2016. Och här och nu finns det ingen poäng att vara stark om det inte syns. Så för två månader sedan började jag bygga muskler. Hypertrofi, som det kallas på träningsbloggarna med vetenskapliga namn. Istället för tungt men lite kör jag nu många lätta lyft, fler isoleringsövningar, tills musklerna skriker att jag ska sluta. Då kör jag lite till. Fyra gånger i veckan.

Effekten det har på vardagen är enorm. Eftersom jag rivit sönder fibrerna i kroppens samtliga muskler är jag dödstrött efter ett pass. Träningsvärken har nått helt nya nivåer, sådär så att jag får hitta på nya rörelser för att ens använda mina brännande armar. Det har hänt att jag lagt mig för nära inpå träningen, så adrenalinfylld att jag inte kan sova på halva natten.

Och då har vi inte ens kommit till maten. 3000 kalorier ska jag äta om dagen, bara för att hålla vikten. Min mage är som ett gapande svart hål. Jag bara slänger ner mat, den skriker ilsket efter mer. Vill jag bygga muskler måste dessutom svulla ytterligare. 3000 kalorier. Jag hade ingen aning om hur mycket kvarg (jag hatar verkligen kvarg), proteinpulver, brunt ris och kycklingfilé det motsvarade. Drivor av det. Ja just det. För man kan ju inte äta dålig mat. Då blir det ingen bra effekt.

Skärselden kan inte vara värre. Här stannar jag inte länge, det är inte värt det. Mitt liv kan helt enkelt inte bara handla om muskler. Men nästa gång jag tittar på Alexander Skarsgårds orimligt väldefinierade bröstmuskler, biceps och triceps så vet jag. Där bakom ligger en extremt målinriktad fåfänga dränkt i åratal av blod svett och tårar.

Fåfänga, och alldeles för mycket kvarg.

 

 

 

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2016-02-25 17:43