Åtta mörka hemligheter ingen som tränar berättar för dig
Tre gymkillar gråter ut när de tror att ingen lyssnar.
De flesta träningsbloggar därute är bra på att poängtera hur himla kul det är att träna. Man blir starkare, gladare och förstås och allra viktigast – snyggare. Men bakom alla überpeppiga ord finns ett mörker. Ett stort lidande, som väntar på alla som börjar träna på allvar.
Av någon anledning håller gymfolket detta hemligt. Kanske för att de vet att de skulle sälja mindre proteinpulver och PT-pass då. Men det är inte rätt. Detta bedrägeri kan inte fortsätta.
Själv gav jag mig in med öppet sinne. Lurad av fitnesspropagandan. Det har gått två år nu. Två fruktansvärda år. År som tagit mig till avgrunden av mänsklig förnedring och smärta.
Jag vet. Så, för alla er som vill träna men inte kommit igång: det här är vad som väntar er.
- Den mördande värken
En baksida med muskler som inte är vana att växa är att de inte precis gillar det. Tvärtom demonstrerar de allt de kan. Välkomna brännande lår, ömmande bröstmuskler, stel rygg. De är här för att stanna.
- Den glupande hungern
En annan baksida med muskler som vill växa är att du måste äta mat. Jättemycket mat. Herregud vad mycket mat du måste äta. Eftersom du inte är nån elitidrottare glömmer du av det hela tiden och är därför konstant svag, hungrig och grinig. Tyvärr blir du inte smalare heller, eftersom du ändå får i dig för mycket kalorier på ölen du inte slutat dricka.
- Att ”äta rätt”
Som att det inte räckte med att vara hungrig, du får inte äta vad du vill heller. I bloggarna du läser hetsar alla vikten av att äta rätt. Det ska vara ”ren mat, inget skräpmat eller annat trams”. Så du försöker äta ångkokt broccoli och kycklingbröst ett tag. ”Blä” tänker du och börjar snabbt räkna thaibuffé som ren. ”Mycket protein, ju”. Långt senare kommer du inse att det enda i livet som är gränslöst är självbedrägeriet.
- Den konstanta förnedringen
Den som letar sig in hos de fria vikterna känner sig snabbt som Bert bland Gladiatorerna. Där står du, med ölmage och papperstunna armar och svettas med vikternas motsvarighet till lättmjölk, medan de frustande lyfter en halv bil över huvudet. ”En dag” tänker du. ”En dag”. Problemet är att ingen tror dig. Inte ens du själv.
- Det är livsfarligt
Första gången du inser att du lagt på mer vikter än du klarar av och därför nu ligger där, mosad med skivstången över bröstet och kippar efter luft som en döende fisk. Ja, då låter de där trygga orden om ”låg skaderisk” rätt futtiga.
- Livspusslet
Om du inte har barn men ändå vill lajva livspussel är träning ett perfekt knep. Från att ha haft kvällarna helgade till livets goda handlar nu allt om att klämma in träningen, middagen och sömnen och gärna ha tid med ett avsnitt True Detective också. Det går förstås inte, så du sover för lite, struntar i att träna på fredagen och vaknar bakis med en molande känsla av att nått är fel. Just det. Gymmet.
Bänkpress med dånande huvudvärk. Det är det verkliga livspusslet.
- Det tar skitlång tid att bli stark
Eftersom du inte är tonåring som går på naturliga anabola längre kommer ingenting gratis. Den där drömkroppen du tänkte på? Kanske om tre år. Om du verkligen ligger i. Är du kommunist kan du trösta dig med att de hade femårsplaner i Sovjet. För övriga är det bara en djup känsla av misslyckande som gäller.
- Du kan börja gilla det
Kanske det värsta av allt. Långsamt märker du hur anpassar ditt liv. Tränar inte längre för att du måste, utan för att du vill. Börjar äta rätt. Dricka mindre. Gå till gymmet mer än du behöver. Deffa. Prata om ”gains”. Nörda in dig på träningslära. Fundera på att söka till Paradise Hotel.
Dina vänner tar avstånd, men du får nya, som också gillar träning. Pratar peppigt om hur kul det är med gymmet och har helt glömt bort att hela ditt nya liv var något du för tre år sedan tyckte var höjden av lidande.
Du har blivit varnad.
